En italiensk skomakarmästare lärde Henry Soomus att träna ögat före handen. Ett annat råd har följt honom lika länge: att vara en tillgång där man befinner sig. Vi träffar skomakaren i Lund som är ”Henry” med många, för ett samtal om vad som är värt att vara noga med. Om kärleken till Lund, passionen till ett riktigt bra hantverk och om glädjen i att kunna hjälpa någon.
Skomakare Henry Soomus i Lund. Glasögonbågar: Jaques Marie Mage.
Vi träffas en varm höstförmiddag på Skolgatan 1, mittemot Vårfruskolans livfulla utegård. Solens strålar silas genom trädkronornas lövverk och ledsagar oss en trappa ner till skomakeriet. Där nere välkomnas vi av Henry Soomus som spricker upp i ett leende. Henrys blick har fastnat på fotografens handgjorda kamerafodral i läder. Han håller upp det och pekar på detaljerna och berättar att den som har gjort arbetet kan sitt hantverk.
— Det är som musik, som konst. Det svänger, säger han och för fingrarna, som om de vore hans ögon, längs de handsydda kantsömmarna på det italienska läderfodralet samtidigt som han beskriver hur hantverket är utfört i detalj.
Henry har en djup kärlek till sitt yrke, men det är lika viktigt för honom att ta in intryck från världen utanför skornas universum. Det han möter där får följa med tillbaka till arbetet. Han talar varmt om nyfikenhet, kreativitet och passion som krafter som håller varandra i rörelse. En söm kan väcka hans intresse, men också ett gitarrljud eller en färg i ett konstverk.
— Att hämta inspiration från alla konstformer hjälper mig att hålla nyfikenheten i gång. Och det är där allt har sin början.
Mästaren och blicken
Att verkligen se hur ett arbete är gjort går att lära sig. Men det tar tid. För Henry blev åren med den italienske skomakarmästaren Severino Zia avgörande. Rådet från honom finns kvar, nästan som en arbetsinstruktion:
”Först måste du träna dina ögon att se hur ett perfekt arbete ser ut. Sedan måste du träna dina händer att utföra det som dina ögon vill se.”
Under sju år arbetade de tillsammans. I verkstaden tillverkades över trehundra par skor om året för hand. Severino ställde höga krav, arbetade själv mycket långa dagar och var sparsam med berömmet. Det skulle gå undan och samtidigt bli rätt in i minsta detalj.
Henry återkommer till värdet av att ha någon bredvid sig som ser vad man gör. Någon som kan visa en liten knyck med handen, korrigera vinkeln på ett verktyg eller förklara hur lädret beter sig. Sedan återstår att öva tills rörelsen sitter.
— Det är som ett gitarriff, när du ska lära dig att bara slå an en sträng och låta de andra hänga fritt. Du lär dig inte bara genom att titta på hur andra gör, du behöver tålmodigt träna på momenten tills de sitter. Men det är också i det repeterandet du hittar dig själv – din egen stil.
Henry använder en avlappare, en maskin speciellt tillverkad för att sy fast ovanlädret vid sulan. Att sy så kallade randsömmar är ett arbetsmoment som kräver mycket träning och hantverksskicklighet.
”Jag måste kunna lita på min syn för att utföra mitt arbete. Hos Branning känner jag igen yrkesstoltheten och omsorgen om detaljerna.”
Bakom en färdig sko finns flera olika yrkeskunnanden. Lästformen ska tas fram, modellens linjer överföras till papper, delarna skäras ut och ovanlädret sys ihop. Redan valet av var någonstans på huden man tar en bit kräver ett erfaret öga. Lädret sträcker sig olika mycket och delarna måste i slutändan fungera tillsammans.
Henry har tillverkat många skor från grunden. Men kunnandet måste hållas i gång, säger han. Ett lyckat arbete befriar en inte från kraven på nästa.
— Det gamla uttrycket ”Du är aldrig bättre än ditt sista jobb” är lika slitet som det är sant.
Henry vet vad ett noggrant arbete kräver. Det gamla rådet från mästaren om ögat före handen har också en rent praktisk sida.
— Jag måste kunna lita på min syn för att utföra mitt arbete. Hos Branning känner jag igen yrkesstoltheten och omsorgen om detaljerna. De förstår vad jag behöver för att se bra och är samtidigt intresserade av min stil och vad jag vill uttrycka. Jag har förtroende för både deras kunnande och deras omdöme.
Händerna och människorna
Vägen till skomakaryrket gick via flera andra arbeten. Henry utbildade sig först till mekaniker. När han senare arbetade inom vården, på fritidsgårdar och på förskolor upptäckte han hur mycket han uppskattade att hjälpa människor. Samtidigt saknade han att arbeta med händerna.
— Att vara skomakare blev helt enkelt den perfekta kombinationen.
Henry är uppvuxen i Trelleborg och flyttade till Lund 1979. Här lärde han känna människor från andra delar av världen, bland dem många latinamerikaner som kommit hit efter svåra erfarenheter. Han minns musiken, dansen och öppenheten som gav honom både nya vänner och nya perspektiv.
— Jag fick vänner från jordens alla hörn. Det var en helt annan värld att kliva in i.
När Café Ariman öppnade i början av åttiotalet blev det en viktig mötesplats på många plan. När Henry startade sitt första skomakeri på Kanikgatan 1986 tog de som drev caféet emot kundernas skor åt honom. Han hämtade, lagade och lämnade tillbaka. Kunderna kunde sedan återse både sina vänner och sina skor över en kaffe.
— Det var en fantastiskt generös gest. Och jag har skapat många livslånga kontakter där.
Lund gav honom också nya möten med konsten. Entusiasmen glittrar i Henrys ögon när han berättar om hur han brukade följa Cecilia Nelsons visningar på konsthallen, gärna när hon guidade barn. Hennes sätt att få barnen att se och upptäcka något i konsten inspirerade också honom.
Många av mötena lever vidare i det han kallar ”vänner på stan”. Det är människor man känner från olika sammanhang, stannar och pratar med och byter en tanke eller ett tips med. Samtal som har börjat över ett par skor fortsätter när man ses någon annanstans.
— Man känner människor från alla möjliga samhällsklasser och sammanhang. Det har tillfört mycket till mig och till min nyfikenhet.
Det är så Henry fortfarande upplever Lund: en stor värld i en liten stad.
”Det bästa som finns är när de tittar ner på skorna de har haft i åtta år och konstaterar att de fortfarande är de skönaste de ägt.”
Ett arbete som betyder något
Vårt samtal kommer in på skor som betytt ovanligt mycket för sin ägare. Henry minns särskilt en tolvårig pojke som hade medfödda svårigheter med att gå och stå, som han hjälpte med ett par specialgjorda skoinlägg. Henry bad honom gå en liten sväng utanför skomakeriet för att prova dem. Själv stod han kvar och pratade med mamman. Efter en stund började han undra vart pojken hade tagit vägen.
— När han väl kom tillbaka utbrast han: ”Du, jag är tolv år. Jag har aldrig kunnat stå på ett ben innan.” Och så ställde han sig på ett ben för att visa. Det var ett rörande ögonblick, och det lever jag på än idag.
Ortopediska skor och inlägg har varit en viktig del av Henrys yrkesliv. Där blir sambandet mellan ett noggrant utfört arbete och en annan människas vardag mycket konkret. Men man kan också hitta betydelsen i sådant som vid första anblicken bara ser ut som en gammal portfölj.
Han berättar om en som hade gått från farfar till far och som nu skulle användas av nästa generation. Sömmarna hade slitits ut och behövde tas upp och sys om. Det skulle bli många timmars arbete, men för ägaren fanns det något viktigare att ta hänsyn till: portföljen bar på en historia som han ville föra vidare.
— Affektionsvärdet har en stor del i att man vill satsa på något.
Det är också ett sätt att förstå vad kvalitet betyder över tid, menar Henry. Bra material och genomtänkta konstruktioner ger förutsättningar för att laga och fortsätta använda. Henry dock väl medveten om att alla inte har möjlighet till ett dyrt inköp för stunden, även om det kan löna sig i längden.
— Samtidigt har jag hjälpt människor i alla samhällsklasser med att få rätt hjälp för sina fötter och skor. Det bästa som finns är när de tittar ner på skorna de har haft i åtta år och konstaterar att de fortfarande är de skönaste de ägt.
Henry syr med en skomakarsymaskin, en kraftigare symaskin som är speciellt tillverkad för sko- och läderarbeten.
”När livet är svårt hjälper det att ha flera olika kreativa uttryck att vända sig till. Eller ’kreativa rum’, som jag gärna kallar dem.”
En gladare skomakare
Ingen kund är den andra lik, och skomakaryrket fortsätter att bjuda på nya utmaningar. Henry söker sig gärna till uppdrag där han får pröva något han ännu inte kan. Tillsammans med Jimmy, som länge har arbetat med honom och skött en stor del av reparationerna, har han genom åren kunnat ta sig an många sådana projekt.
Arbetet med teater och dans har varit särskilt roligt. En sko ska kanske ge ett grovt intryck och samtidigt låta en dansare röra sig fritt. Då måste flera kunskaper mötas. Henry beskriver tillfredsställelsen i att sitta på en premiär och se den lilla del han själv bidragit med fungera i en hel föreställning.
— Man är som lite salt och peppar till en trerättersmeny.
Henry menar att de ovanliga uppdragen gör honom till både en gladare och en bättre skomakare. Han återkommer till jämförelsen med ett instrument: först lär man sig ett ackord, sedan fler grepp och så småningom skalor. Det finns alltid en ny nivå att upptäcka.
Skapandet har dessutom en annan betydelse för honom. Att arbeta med händerna ger honom en stunds ro och möjlighet att avlasta tankarna.
— När livet är svårt hjälper det att ha flera olika kreativa uttryck att vända sig till. Eller ”kreativa rum”, som jag gärna kallar dem.
Ett av de rummen är musiken. På senare tid har intresset för elgitarrer också gett honom nya idéer vid arbetsbänken.
— Jag älskar musik och spelar en del elgitarr. Med åren har jag också byggt upp en liten samling. Jag har alltid tyckt att varje elgitarr är som ett litet konstverk som förtjänar att lyftas fram. Därför har jag börjat tillverka särskilda gitarramar, frames. Varje gitarr presenteras mot en noggrant utvald bakgrund, oftast i vinyl, som framhäver instrumentets unika karaktär.
Att vara en tillgång
Samtalet återvänder till Severino Zia. Rådet om att träna blicken fick sällskap av ett annat som har fått betydelse långt utanför yrket: att vara en tillgång där man befinner sig.
— Det kan vara att hjälpa till att lyfta något, att ge någon ett leende eller att vara tyst. Att vara en tillgång där du befinner dig har nog varit en enkel ledtråd i mitt liv.
Samma tanke präglar hans engagemang i samhället. Genom Rotary har han bland annat bidragit till hjälplådor för katastrofdrabbade områden och bjudit hem utbytesstudenter på lunch.
— De får komma till ett varmt och välkomnande hem i Sverige, och kan få hjälp med kontakter och praktiska frågor.
Han talar varmt om utbytet och om hur mycket de unga människorna från olika delar av världen tillför. Henry uppskattar också att föra samman personer som han tror skulle ha glädje av att träffas. Det finns något lustfyllt i att kunna säga ”du borde prata med den här personen”.
Själv har han ett särskilt sätt att beskriva det:
— Jag ger inte. Jag delar med mig.
När vi skiljs åt går tankarna tillbaka till den unge mannen som en gång för länge sedan kom till Lund och själv blev välkomnad. Mycket av det Henry har fått med sig lever vidare i hans eget sätt att möta människor. Också där börjar det med blicken: att se vad man kan bidra med.
